De dagarna då man bara känner sig på fantastiskt bra humör utan att man egentligen har en anledning är underbara! Nästan till och med bättre än då man faktiskt har en anledning.. Idag var hur som helst en sådan dag!

Var hemma hos syster som är bosatt i Södertälje och åt middag med resten av familjen, mkt trevligt=) Hon hade varit mycket duktig och lagat mat alldeles själver, och bjöd efter maten på kaffe som var så beskt att skeden stod rakt upp i koppen av sig själv! Men man får credit för att man försöker.

Fick förresten reda på igår att min kusin som bor i Skåne och som jag inte har träffat på alldeles för många år kommer upp till min student om två veckor. Ska bli hur kul som helst! Hon kunde inte följa med på slutskivan dock eftersom hon inte hade råd, men snälla mamma sa idag att hon bjuder henne på biljetten så att hon nu kan göra det! Ska bli om möjligt ännu roligare!

Med exakt två veckor kvar känner man att man börjar bli lite smånervös med fjärilar i magen och allt det där. För om två veckor och en dag, då är allting slut. Tre år som liksom bara är slut och aldrig mer kommer tillbaka. Vissa kommer man sakna mycket och andra mindre, men det kommer nog bli väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka. Kan ju tilläggas att jag är väldigt känslosam av mig i sånna här sammanhang och gråter till lilla sjöjungfrun även om jag har sett den 35 gånger.

Ciao

Hörde Sweet Child O' Mine - Guns 'n Roses idag i korridorerna. Finns ingen som gör den bättre än Justin Jamieson och hans crew. Då e de dans!

Jag förstår inte vad det är som försigår.. I förrgår hittade jag en digitalkamera på centralstationen, supersnygg, förmodligen svindyr och utan närvarande ägare. Första impulsen blir att ringa pappa och fråga vad tusan jag ska göra med den här, tänkte han borde veta eftersom han e polis. Han säger åt mig att han ska ta den så ska han lämna in den nästa gång han jobbar (läs idag). Så, sagt och gjort, han får den. Alla jag har berättat det för har tyckt att jag har varit blåst som valde att lämna in den eftersom ingen annan skulle göra det om dom hade hittat mina grejer. Men man vill ju ändå tro att det kommer tillbaka till en och man vet ju i alla fall att personen i fråga kommer bli väldigt glad, jag vet att jag hade blivit det. Sen så skulle det kännas så himla fel att använda någonting som någon annan har betalat och förlorat, bara för att jag är girig. Kommer kännas mycket bättre om personen som äger den inte hör av sig och jag får den på den vägen istället, då har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat.

Det märkliga är hur som helst att idag så hittar jag en mobiltelefon (lika ny och dyr som kameran) som någon också har glömt. Jag vet inte, men tycker nån att jag ser ut som en "lost and found" låda? Ringde iaf upp mamman till ägaren och hon blev själaglad och tackade så mkt för att jag inte hade tagit den. Bara det gjorde att det kändes så värt att ringa, att folk liksom fortfarande har lite hopp om att det finns hederliga människor.

Att göra andra människor glada är nog bland det bästa som finns, även om du aldrig träffar dom eller få se deras reaktion.

Ciao

När jag låg och solade (notera att det var i ett solarium) så spelades låten sommaren är kort - tomas ledin. Det kändes väldigt ironiskt...

Hur illa det än känns att de e som de e med mig och pappa så har flera personer i alla fall fått mig att skratta idag, vilket jag behövde.

Arbetskamraten, som när denne inte är överdrivet sexistisk, faktiskt kan vara riktigt rolig eftersom han är som en 30årig bebis, bjöd hur som helst på kinamat på jobbet. Han försökte skapa romantisk stämning med ett tänt värmeljus men det förstördes av att vi var tvugna att äta bredvid soporna och på frysboxen..

Blev senare utbjuden på en gratis utekväll av dom underbara människorna som jobbar bredvid, var tyvärr tvungen att avböja eftersom närvaron på pappas födelsedagsfirande känns viktigare. Men det uppskattades inte mindre för det =)

Utöver detta var det ovanligt mkt amerikaner/engelsmän inne på jobbet vilket också är fantastiskt trevligt.. dom tycker vi nämligen mkt om!

Ciao

Igår var ingen bra dag.

Min pappa fyllde 53, men eftersom ingen av släkten skulle kunna komma igår för att fira honom valde han att lägga firandet idag istället. Gårdagen spenderades därför med en middag med pappa, hans särbo, min lillebror och jag. Av flera anledningar börjar vi prata om mamma och att pappa menar att hon tycker att vi är en belastning de veckorna då vi inte ska vara hos henne, att hon är ett kontrollfreak och att hon bara ställer upp för att kunna tillgodoräkna sig det och verka bättre än pappa.

Jag och mamma har våra bråk, men att som pappa sitta och rent av ljuga får man inte göra inför sina barn! Jag tänker inte så mycket på mig själv i det här fallet eftersom jag är vuxen nog att kunna bilda mig en egen uppfattning, men min 14åriga lillebror som sitter mittemot blir helt tyst och vet inte riktigt vart han ska ta vägen. Utomstående bör veta att mina föräldrar har en väldigt bra relation till varandra, trots tio år som skilda, och mamma och hennes sambo var hemma och firade pappa idag. Man bör även veta att på alla simtävlingar som har varit var och varannan helg under hela min uppväxt så har man blivit mer förvånad om min egen pappa har varit där och tittat än om min mammas sambo (jag är ju inte ens hans unge) har varit där. Att min ena förälder då har mage att sitta och säga att mammas agerande inte är så helylle som det ska verka är ingenting annat än en dålig ursäkt för att han ska må bättre själv och verka bättre inför oss utan att behöva anstränga sig.

För när man har blivit bortprioriterad i tio års tid framför mer lockande saker som golf, kvinnan som han är tillsammans med (det har varit tre olika) eller jobbet, så upptäcker man som förälder förr eller senare att man inte känner sina barn. Jag tror att min pappa insåg det igår.

Men trots att jag försökte förklara för honom så lugnt och sakligt som möjligt igår att det han sa var rent absurt och att jag kommer för alltid att försvara mamma om han ska prata så om henne inför mig, så vägrar han ta åt sig av kritiken. Det sista han säger till mig innan jag flyr hemifrån för att gå ut på en promenad är "jag hoppas att du är på bättre humör när du kommer hem igen". Som att det här var ett infall jag fick ikväll, och ingenting som han har bäddat för i tio år..

Genomledsen och arg pratade jag med en person som lyssnar och förstår i telefon medans jag gick runt.. Vissa människor kan man inte leva utan!

Ville egentligen ingenting hellre än att gå hem till mamma (dom bor 500m ifrån varandra) och bara ösa ur mig vilket jävla skit min pappa kan vara ibland, när jag visste att hon inte var hemma. Moster fick istället agera bollplank och klok rådgivare.

Även fast jag och pappa pratade om det när jag kom hem, och allt enligt honom är löst eftersom vi bara har sopat det under mattan, så känns allting nästan jobbigare idag. Det jag sa till honom igår va saker som jag inte har kunnat säga för att det har varit för jobbigt, och hans försvarssystem talar om för honom att det bara var en oviktig diskussion, så idag är allt som vanligt. Jag vill inte förlora min pappa när jag flyttar till England för han är en fantastisk person för det mesta, men vad gör man när man upptäcker att man inte känner varandra och att han inte är mottaglig för att prata om det som är jobbigt?

 En av de finaste sångerna som har skrivits är Gabriellas sång - Helen Sjöholm som hörs i filmen Så som i himlen..

Innan jag ens har ett minne av björnes magasin (vilket för övrigt måste vara väldigt skrattretande för turister att se att vi visar en människa utklädd till nalle med en snigel i koppel för våra barn) så finns en annan barnprogramsfigur som har etsats sig fast men som fallit i glömska dom senare åren.

Den gröna sköldpaddan hette Skurt! Jösses va han va bra.. man missade inte ett avsnitt. Har tyvärr inget mer minne av honom mer än att jag vart så fäst vid honom att jag skrev ett brev (ja, jag va mycket för brevskrivande när jag va liten) till honom och fick ett klistermärke på posten som tack för besväret typ. Det klistermärket fäste jag sedan på min bokhylla och det var inte lika kul att ha Skurt fastklistrad där (va nå superlim som inte gick att dra bort och att skrubba bort det va uteslutet för så försvann färgen på bokhyllan) när man hade blivit en elva-tolv år och fortfarande hade samma bokhylla.

Ska jag få lite perspektiv kan jag ju dock nämna att min bror, han är nyss 14 fyllda, inte har tapetserat om i sitt rum sen vi flyttade in och då var han 4 år. Hans väggar är därför prydda med clowner, och eftersom han har, precis som min far, ingen känsla för stil så är hans rum som en utställning av alla saker man samlar på sig från födseln till man är 14.. Jag hade som projekt att göra om hans rum för ett tag sen men fick inget ekonomiskt stöd. Slipper hur som helst se spektaklet om fyra månader när jag flyttar till England =)

Ciao

Irreplaceable - Beyoncé är så mycket bättre på spanska än engelska!

Pusselipuss

Ord som säger det jag känner:

"for you, you know i'd even try to turn the tide, because you're mine, i walk the line"

"i hurt myself today, to see if i still feel. i focus on the pain, the only thing that's real. the needle tears a hold, the old familiar sting"

"you could have it all, my empire of dirt. i will let you down, i will make you hurt"

"that the twisting kaleidoscope moves us all in turn. there's a rhyme and reason to the wild outdoord. when the heart of this strar-crossed voyager beats in time with yours"

"you don't know how lovely you are"

Besökte gymmet för första gången på för länge igår och även idag vilket har resulterat i oanade förhinder att röra sig eftersom varenda muskel jag har gör förfärligt ont. Tycker att det är väldigt skönt dock att känna att man har tränat och att man faktiskt har muskler i kroppen! Saknar ändå tiden då man var i simbassängen som mest, simmade fem till sju pass a två timmar i veckan, och simmade ett pass på 6000m utan problem. Nu är man glad om man kan dyka utan att göra magplask, orkar man dessutom simma en längd fjäril är man glad i en månad!

Åkte in till stan med en vän för att hon skulle ha papptallrikar och jag skulle prata med mina abonnemangsnissar om varför dom har tagit mer pengar av mig än vad dom skulle. Hur som helst så var bilresan in till stan oerhört trevlig med tanke på att vi plöjde igenom hennes skivsamling som innehöll både den ena och den andra låten.. bland annat en skiva med backstreet boys. Fick genast fram minnet om hur kär jag var i Nick, jag var förmodligen den enda i hela Sverige som var det, när man var en sisådär 10-12 år. Skrev till och med ett brev till dom, på svenska självklart, och förklarade hur fantastiska dom var. Bifogade en bild på mig själv gjorde jag även.. eller bild och bild, jag hade ritat den själv med bläckpenna och resultatet vart väll sådär.. Någonstans på vägen i detta brevskickande missade jag dock en viktigt detalj: att posta brevet. Hittade det för något år sen och det var betydligt underhållande att läsa när man hade vuxit till sig lite..

 Ciao

Bland CD samlingen fanns soundtracket till Lejonkungen.. och vilken låt därifrån är egentligen bättre än Can you feel the love tonight?

Pusselipuss

Här har man blivit inlärd sen man var liten att alla är unika.. men varje känsla man har haft har redan blivit nedskriven och utsjungen av någon annan tidigare. Och när jag säger någon annan menar jag inte typ "never judge a book by its cover" pladder från någon som christina millian.. Utan känslor som är nedskrivna på ett sätt så att bara en mening gör att man blir berörd på något sätt.. Några utav de meningar, vars författare borde bli utnämnda till genier enligt mig, som berör (oavsett hur många gånger den har spelats på radion) är:

"for you i bleed myself dry"

"You're so fucking special. I wish I was special"

"tattoos and memories and asking on trials, through what it's worth, it was worth all the while"

"you're my wonderwall"

"por beber de el veneno malevo de tu amor, yo quedé moribundo y lleno de dolor, respiré de ese humo amargo de tu adiós"

Fler intelligenta skrivelser kommer i senare kapitel, det är dessa som berör mig mest just nu!

Ciao

När jag sa just nu så menar jag inte den sista, la camisa negra - juanes e texten hämtad ifrån, eftersom jag har lyssnat på den oavbrutet i ett och ett halvt år!